Tina Hjorth Svensson konstaterar att pandemin också fört med sig något gott när vi tvingats lära oss nya sätt att umgås på.
När detta skrivs, i mitten av juli 2022, ökar covid 19 igen. Huruvida den nya varianten, BA.5 (hur många nya variantnamn ska vi behöva lära oss?) kommer påverka samhället och oss som individer vet vi inte ännu. En sak står dock klar – livet blir inte detsamma som det var innan pandemin startade 2019. Ta bara det där med hur vi umgås.
Förr i tiden, alltså före våren 2019, bjöd vi hem vänner på trerätters. Vi gick på krogen, somliga gick på klubb, vi hängde helt urskiljningslöst på och med varandra. Släktkalas var just släktkalas, med hela släkten samlad. Sen skulle plötsligt alla som fyllt 70 hålla sig undan. Hade de tur (eller åtminstone hyfsat digitala) kunde de träffa barn och barnbarn via Facetime eller utomhus.
För oj vad vi började umgås på ett annat sätt. Plötsligt stod folk i kö, inte till inneställena utan till grillplatserna ute i skogen. Vi grillade som aldrig förr.
Hos oss har vi aldrig varit några direkta middagsbjudningsfixare. Det där med delikata trerätters middagar med stärkta servetter och nyputsat i varje hörn har aldrig funkat hemma hos oss. Vi har mer kört: “Ja, men kom över och käka på lördag” och så har vi snott ihop något rejält och gott medn dammråttorna lekt tafatt över köksgolvet. Men oavsett typ av umgänge har vi träffats hemma hos varandra, inomhus.
Eftersom min man har fem syskon, numera med respektive och familjer har varannan jul inneburit många människor som samlats vid julbordet. Roligt, trevlig och lagom stökigt. Men nu närmade sig julen 2019. Hur skulle vi fira? Att sätta sig i en fjällstuga med min mamma, bror och hans familj gick bort eftersom de bor 40 mil från mig och vi inte “brukade” umgås så ofta. Att samla makens syskon gick inte heller, det blev ju för trångt.
Lösningen blev lätt otraditionell. Dagen före julafton kokade jag en stor gryta gulasch. På julaftons förmiddag tände maken elden på grillplatsen nere vid sjön (vi är lyckligt lottade som bor vid en liten sjö med lagom brunt vatten sommartid). Ett grillgaller ovanpå elden och så ställde vi dit grytan som fick stå och joxa till sig.
En efter anlände syskonen med familjer, de som kunde. Vi hade värmt glögg inomhus och hällt på termos. Glögg och gulasch? Jo, det funkade. Till och med svägerskan som var skeptisk till det här med gulasch fick se sig omvänd. Jag undrar om det inte var hon som sa: “Men det här var ju jättemysigt, kan vi inte göra det till tradition med gulasch på julafton?”
Och trots att många av oss mist nära och kära i denna ofattbara sjukdom vill jag ändå påstå att vissa konsekvenser rent av varit positiva. Det känns inte längre nödvändigt att feja och putsa huset från topp till tå för att bjuda släkt och vänner på fin-meny. Det räcker med att tända en grill, slänga på några korvar (eller en soppa). För det viktiga är ju inte vad vi äter eller att visa upp våra fina hem. Det viktiga är ju ända att vi får träffas och umgås med varandra.
“Glögg och gulasch? Jo, det funkade.”
Hälsningar, Tina
